-

Det är fan overkligt hur man kan låta en annan människa påverka en så pass mycket som faktiskt är möjligt. Jag blir förbannad på hur mycket jag tar åt mig. Helst av allt vill jag spy galla över dig. Vill trycka ner dig i helvetet och suga ur all din energi. Precis som du suger ut min. Hur kunde jag låta mig själv bli delaktig i dig? I ditt beteende. För det är ta mig fan inte så jag vill vara. Men din påverkan gjorde verkligen sitt. Men, det som gör mig mest förbannad är inte din påverkan. Det är hur mycket jag ändå behöver dig. För du är mitt facit, du kan rätta alla mina fel. Och varje dag vill jag lägga min kropp i dina händer. Men du är inte vad jag behöver. Du är verkligen inte det jag behöver. Förbannad. Om du bara skulle veta hur du vänder min värld upp och ner, riktigt bokstavligt talat. Jag ville verkligen slå dig i ansiktet idag. Jag vill aldrig slåss. Du har plockat fram något förbannat hos mig som jag aldrig haft förut. Jag ville slå all den ångest du fått mig att känna varje dag. Jag ville smeka all den tacksamhet du gjort för mig. Helst av allt vill jag stänga dig ute och dra dig centimeter ifrån mig, samtidigt. Om du bara kunde vara enkel. Jag är otroligt medveten om mitt beteende, jag har en förklaring till varje sekund. Hur många förklaringar jag än har så kommer du aldrig att vilja förstå hur stark den faktiskt är för mig. Det här går inte längre. Jag kan inte kontrollera det här som jag tidigare kunnat gjort. För jag har aldrigt behövt. Du och ni har alltid gjort det åt mig. Men låt mig vara nu. Det är helt nytt för mig att kasta skit på någon som jag gör nu. Jag kan inte låta någon annan tycka om mig åt mig längre. Det har gått så långt att jag inte vet var jag står någonstans. Jag kan inte gå sönder mer. Jag måste få isolera mig, och bara vara med mig. Hur mycket jag än hatar hur mycket jag har skadat dig så kan jag inte gottgöra dig på något annat sätt än att göra såhär. Det är omöjligt för mig att laga det som jag haft sönder, när jag inte har hjärta att göra det. Att ta detta beslut är det enda sättet att försöka laga dig. Tillsammans vet vi att det är det bästa. Försök inte att laga mig, för en gång i mitt liv vill jag veta hur jag ska göra på egen hand. Jag är så förbannad, återigen, på att jag har låtit det gå såhär långt. Hur fan kunde jag tillåta mig själv att såra dig? Hur fan kunde jag tillåta mig själv, gång på gång, att glömma bort det som jag faktiskt borde tänkt på. Mig själv. Vad har jag sysslat med egentligen? Jag har haft det precis lika lätt varje gång att falla dit. Jag har älskat uppmärksamheten från en annan människa, för då har jag aldrig behövt älska mig själv. Det har varit som en flykt från verkligheten, varje gång. Just nu sätter jag käppar i hjulet och blir förbannat otacksam över vad kärlek egentligen är. Jag borde älska allt du gör för mig. Jag borde vilja stanna klockan tillsammans med dig. Jag borde ge dig hela mitt liv. Därför vet jag att det är rätt såhär. För det ska inte vara att jag borde, eller att jag måste. Det ska handla om att vilja. Nu vill jag börja om. Nu vill jag veta vem jag är, bara utifrån mitt perspektiv. Nu vill jag lära mig livet på egen hand. Jag låter så förbannat bortskämd när jag säger att jag aldrig fått göra det förut. Jag vill verkligen inte ha någon att luta mig tillbaka hos.

Jag vill åka. Jag vill åka nu.