...

Jag visste att jag skulle gå sönder.
Sekunden tog mitt andetag från sömnen.

Nu är jag vaken,
och kommer aldrig mer kunna drömma.
Sömnlöshet ger svaghet.
Det ena leder till det andra,
som slutar till förtvivlan.
Kom och var morfinet i min kropp.
Jag önskar att det var fantasi ,
att vardagen skulle bygga på hoppet.
Om att det bara var en dröm.

Alla behöver en stödpelare. Du behöver, jag har behövt. Jag klarar mig aldrig ensam, det finns det ingen människa som gör. Men ensam är och kommer alltid vara starkast och det är vad jag behöver för en stund. Att stänga av dig är inte tänkbart med tanke på vad jag grundade mitt val i. Jag behöver din förståelse, bara för ett tag. Godnatt, jag ser dig när jag blundar.